Ilska

Jag blir allt oftare arg. Oförutsett, ohanterligt och oproportionerligt arg. Efteråt är det som att se tillbaka på ett fylleslag. Ångest, minnesluckor och huvudvärk. Jag försöker se samband mellan tillfällena, se spåren som jag tror ska ge mig svaret på varför. Jag har kommit fram till att ilskan bubblar som häftigast när jag blivit besviken, när längtan och trånandet efter min käraste förbyts i förtvivlan och en känsla av vanmakt, maktlöshet och en hjälplöshet då jag inte ser någon väg därifrån. Jag vill skrika och gråta, banka på hans bröst, och kan ibland inte låta bli trots att jag vet att han inte förtjänar det. Vet att han vill ha mig. Vet att han tycker overkligt mycket om mig. Vet att han gör sitt bästa. Ändå känns det allt för ofta inte så. Ändå känns det allt för ofta som att det inte räcker.
När jag blir arg och ledsen tror han att det är för att jag inte vill vara med honom. Så fel han har. När det i själva verket är för att jag vill så mycket att det är omöjligt att uppfylla.