Arbetslöshet

Att vara ung och arbetslös ger ungdomar den ro som behövs för att de ska få möjlighet att fundera ut vad de egentligen vill med sitt liv. Det är vad jag läser i de porträtt som Svenska dagbladet har på sitt mittuppslag. Det är så jag valt att se på min egen upplevelse som arbetslös. Det är så jag ofta målar upp det halvår som var det värsta i mitt vuxna liv när jag berättar om det för andra.
Men att vara ung och arbetslös är att vara sviken. "Du kan bli vad du vill bara du vill tillräckligt hårt." Så fan heller. En arbetsförmedling som nickar med ett leende åt bra betyg och fina rekommendationsbrev och säger att ditt CV ser bra ut, ditt personliga brev är välformulerat och det borde inte dröja så länge innan du får jobb. Som om jag inte redan visste det. Ett fackförbund som vänt en ryggen när man var i arbetslivet för "har du inte fast jobb så kan vi tyvärr inte hjälpa dig" och sedan undrar förför man inte betalat a-kassa. Nu står jag här själv och inte ens alfa-kassan ger mig pengar som de ska.
När kronorna flera månader för sent sätts in på kontot är det några ynkliga tusenlappar som inte ens täcker hyran. Jag fnyser. För det skulle jag ringa alla arbetsgivare jag haft de senaste fem åren och be dem fylla i blanketter som om jag var sju år och behövde hjälp att övertala modern att det är sant, jag är faktiskt ett bra barn som förtjänar min veckopeng.
Vill jag ha mer pengar kan jag vända mig till socialkontoret och bli ifrågasatt som vore jag stark nog att stå upp för den person jag verkligen inte vill vara.
Det är ett hån att höra politiker säga att det ska löna sig att arbeta. Som om att ha ett arbete inte är en belöning. Som om jag velat sitta hemma och titta på Tila Tequila och Extreme home makeover. Som om jag skulle må bra av att känna hur kroppen blir tung och tankarna långsamma.
Jag ser på sängen som är obeddad, spagettin med ketchup och smör på tallriken och strumpan med hål över både stortån och hälen och känner hur självkänslan rinner mellan mina fingrar.
Jag skulle ta vilket jobb som helst bara jag fick känna att jag var värd någonting.
Politikern fortsätter sin utläggning med att säga att regeringen ska skapa incitament för att jobba. Jag undrar om han tror att det ger mig kraft att rycka undan mattan som jag står på.
Jag tappar fotfästet, vinglar, och gör vad jag kan för att hålla hakan uppe men när jag möter någons blick böjer jag nacken och faller likförbannat.
Att vara arbetslös är att ljuga för sig själv för att hålla hoppet uppe.
Nog fan hade jag kunnat komma på vad jag ville med mitt liv ändå. Inte behövde jag leva på existensminimum och bli ifrågasatt att myndighetsmän och kvinnor för att komma på att jag ville jobba. Eller vad jag ville jobba med.